Scen 01
Farbror Shabo Shabo flydde från sin by Hah i Turkiet tillsammans med sin fru och deras nyfödde son Petros – knappt en månad gammal – för att söka skydd i Qamishli efter att ha överlevt Sayfo-massakerns fasor. Där arbetade han med all sin kraft, inom byggnadsarbete, på skördefälten och i fruktträdgårdar, fast besluten att skapa ett nytt liv ur förlustens stoft.
Två år senare föddes en dotter. Han gav henne namnet Maryam, till minne av sin avlidna mor.
Åren gick. Shabo och hans fru fick tvillingar, men tragedin slog till igen – båda spädbarnen dog samma dag efter ett misslyckat kejsarsnitt som kyrkan hade betalat för. Det var ett sår som aldrig läkte, men det fördjupade bara hans beslutsamhet att uppfostra Petros och Maryam med orubblig kärlek och att ge dem den bästa utbildning han kunde bekosta.
Petros växte upp till en konstnär och tog examen som lärare i bildkonst, medan Maryam blev lågstadielärare i Qamishli. Hon gifte sig med en kollega, men Petros förblev ogift och upprepade ofta med stilla övertygelse: ”Min far är viktigare än äktenskapet – viktigare än något annat i denna värld.”
Två år efter Maryams giftermål dog deras mor. Strax därefter blev Shabo svårt sjuk – levercirros och en förstorad njure. Utan tvekan tog Petros på sig hela ansvaret för sin fars vård med orubbligt tålamod.
En eftermiddag tog Maryam med sig en läkare till det enkla rummet där hennes far låg på en madrass på golvet. Läkaren undersökte honom, studerade testresultaten och sade slutligen med dämpad, sorgsen röst:
— ”Hans tillstånd är mycket kritiskt… han kan dö när som helst.”
Maryam vände sig bort, hennes tårar föll tyst vid fönstret. När läkaren förberedde sig att gå, hördes en svag, bruten röst:
— ”Maryam…”
Hon skyndade till hans sida.
— ”Ja, pappa… vad är det?”
Med ansträngd andning viskade han:
— ”Kalla på din bror Petros… säg åt honom att komma snabbt.”
Hennes son sprang genast för att hämta sin morbror från skolan. Strax därefter kom Petros in, blek i ansiktet av oro. Han föll ner vid sängen.
— ”Ja, pappa… vad är fel?”
Shabo lyfte en skakande hand och gestikulerade åt alla att gå ut. Sedan, med ansträngning:
— ”Maryam stannar…”
Syskonen bytte en förvirrad blick innan de andra gick ut och stängde dörren. Petros lutade sig fram, hans röst spänd av rädsla:
— ”Säg mig, pappa… vad är det?”
Varje ord verkade slitits ur Shabos bröst:
— ”Lyssna noga… under madrassen finns en liten väska. Jag gömde den där när du fortfarande var ett spädbarn. Inuti hittar du ett träkors med ditt namn och ett brev skrivet på syriska. Fader Barsoum från Hah gav det till mig. Han sa att det var viktigt… så jag bevarade det åt dig.”
Hans blick vilade tungt på Maryam, fylld av sorg och tyst förståelse. Hennes läppar darrade; hon viskade svagt:
— ”Pappa… snälla, säg det inte…”
Shabo slöt ögonen ett ögonblick och öppnade dem sedan igen med en blick av slutgiltig beslutsamhet.
— ”Förlåt mig, Maryam… men det måste sägas.”
Han vände sig tillbaka till Petros, hans röst sprucken:
— ”Förlåt mig, min son… sanningen som har bränt mitt hjärta i åratal… Maryam känner den väl. Vi höll den hemlig för dig, av rädsla för vad den skulle göra med dig. Men… en ängel har besökt mig tre nätter i rad och befallt mig: ’Berätta sanningen för Petros.’”
Petros skakade, hans röst bröts:
— ”Vilken sanning, pappa?”
Shabos andning darrade. Två heta tårar rann nerför hans kinder när han pressade fram orden:
— ”Sanningen, min son… jag är inte din riktiga far.”
Orden föll som åska. Petros kände sig störta ner i en bottenlös avgrund. Han vände sig i fasa mot Maryam, men hon höll huvudet sänkt, oförmögen att möta hans blick. Tysta tårar rann längs hennes kinder, en bekräftelse på det hon länge vetat.
Plötsligt krampade Shabos kropp. Hans ögon höjdes mot taket som om de såg något osynligt. Hans kropp skakade en gång till, sedan blev han stilla. Med en sista utandning slöt han ögonen… och gav upp sin själ.