Scen 02
Maryam kastade sig över sin fars bröst och började gråta högt och bittert:– Baba… varför gick du och lämnade oss ensamma? Baba, hälsa till mamma… vi kommer sakna er… du godhjärtade… du generösa.
Grannar strömmade in i huset, följda av barnen i området. Snart grät och snyftade alla.
Petrus stod chockad, överväldigad av sin fars sista ord innan han dog. Han kände sig yr, ansiktet bleknade och han föll ihop medvetslös.
Folk sprang fram till honom och ropen ekade i rummet:
– Hämta vatten!
– Ring doktorn, snabbt!
– Ta bilen!
– Alla ut… vi behöver luft!
Petrus låg på golvet, halvt medveten. När någon stänkte vatten på hans ansikte öppnade han långsamt ögonen och viskade svagt:
– Jag vill ha ett glas vatten…
Folkmassan tystnade gradvis. Maryam bad alla att lämna rummet.
Gården fylldes med människor. Plötsligt kom prästen in hastigt, följd av en ung diakon med en rökelsebrännare.
Petrus försökte resa sig för att hälsa på prästen, men Maryam höll hans hand och hindrade honom. Han nickade bara svagt. Hans ansikte var blekt och ögonen djupt insjunkna.
Maryam lutade sig mot honom och viskade:
– Håll ut, Petrus… världen går inte under… jag vet att du är stark… din fars tid var inne… må Gud förbarma sig över honom… allt kommer bli bra.
Petrus såg tyst på henne, men hennes ord gav honom styrka. Han viskade:
– Hon har rätt… världen går inte under.
Prästen gick fram till Shabos kropp, bad några böner, gjorde korstecknet på hans panna och sade sedan till Maryam och Petrus:
– Jag har redan meddelat ungdomarna i kyrkan. De tar hit kistan. Vi måste begrava honom innan solnedgången. Må Gud vila hans själ… han var en troende och god man. Himlen är hans hem.
Han gick snabbt iväg med diakonen.
Montage: Långsam övergång till svart.
Tysta bilder med musik:
• En kista i kyrkan omgiven av familjen.
• En bilkortege på väg till kyrkogården.
• Själva begravningsögonblicket.
• Kondoleanser i kyrkans sal.
Montage: Långsam övergång till svart.
Klockan på väggen i den avlidnes hus visar 22:15. Tickandet fyller det tysta rummet. Kameran panorerar långsamt mot Petrus sorgsna ansikte. Han tittar upp på Maryam, som om han frågade: “Har du sagt till George?”
Maryam vänder sig mot George och säger:
– George… snälla, ta Gabriel och gå hem. Jag kommer snart.
George reser sig, kramar Petrus och säger:
– Må Gud vila honom… han var som en far för oss alla… håll ut, Petrus… så är livet.
Han tar sin sons hand och lämnar rummet. Maryam stänger dörren och sätter sig bredvid sin bror.
– Petrus… lyssna noga… pappa är borta… må Gud vila honom… vi måste stå starka. I morgon kommer folk för att visa sitt deltagande, och efter det ska vi prata om din historia. Jag har skrivit ner saker i min anteckningsbok… han berättade dem för mig… och jag sa alltid att han inte skulle berätta sanningen för dig… men på sistone ändrade han sig.
Hon andas djupt och fortsätter:
– Nu… öppna påsen och låt oss se.
Petrus tar fram en liten påse, öppnar den försiktigt. Han tar fram ett litet träkors med namnet “Petrus” skrivet på syriska. Han kysser det och lägger det bredvid sig.
Sedan vecklar han upp ett gammalt, gulnat papper. George läser högt:
Jag gömde *Beth Kazo* från kyrkan i en lerkruka, insvept i getskinn, plast och röd lera.
Den ligger 30 steg öster om kyrkan, mot det stora trädet. Jag överlämnar den till Jungfru Maria tills bäraren av detta brev hittar den.
Om den hittas, bygg en syrisk-ortodox kyrka var som helst i världen.
Tre kopior av brevet gav jag till pålitliga människor, och en fjärde i krukan.
Jag renar min själ inför Gud.
Präst Barsomo Dbe Malki Hanno – 18 maj 1914
Maryams ögon lyste upp:
– Vet du, Petrus… för fem år sedan frågade jag prästen vad Beth Kazo betyder… vet du vad han sa?
Boutros, nyfiken:
– Vad då?
– Han sa att en av betydelserna är “skatt”.
Petrus reser sig entusiastiskt:
– Skatt?! Det låter logiskt… hur annars skulle vi bygga en kyrka?! Kom hit, syster… låt mig kyssa din panna.
Maryam lutar huvudet framåt, och Petrus kysser hennes panna.
--- Slut på scen 02 ---